Spöken, fan vad konstig jag är!

Ni som känner mig vet att jag tror på liv efter döden.

Jag har sedan gammelmormor dog (jag var då 12) känt hennes närhet. Jag vet att hon är med mig, i vissa situationer känner jag det tydligare än andra. Ja, jag kan tom be henne om hjälp.

Jag är också helt övertygad om att min farfar som dog för några år sedan (SAKNAR DIG) också är med oss här, inte bara mig, han ser till oss allihop i familjen. Jo jag känner det.

Nu till dagens "spökhistoria" Vi har ett rum på jobbet där jag ställer vår moped på laddning varje kväll. Jag får sådana skumma känslor därinne, det är någon därinne som INTE vill att jag ska vara där. Det är hans rum, han vill inte ha någon annan där. Jag känner mig iakttagen och får känslan att jag måste därifrån så fort som möjligt. Ryser i hela kroppen och benen blir som spaghetti.
Visst att det kan hända en kväll, man börjar tänka, man är lite mörkrädd. Men såhär har det varit VARJE kväll jag jobbat och lämnat mopeden på laddning efter min föräldrar-ledighet. Det är helt klart någon i det där rummet, någon som ogillar att man stör. Nu har jag börjat säga att "ja jag ska skynda mig, ska bara sätta den här mopeden på laddning" Då känns det lite bättre. Hoppas ingen hör mig bara :) haha.

Visst låter det helt sjukt, berättade detta för min kusin igår och när man sätter ord på det låter det vansinnigt! Men det är min känsla, det är så jag känner. Och Ja, jag är övertygad om att vi har "andar" omkring oss.

Visst måste man träffa på "spöken" eller "andar" som ogillar det man gör, inte bara känna tryggheten av de som tar hand om mig och ser till mig och familjen. Nu när jag insett det så är jag inte rädd längre, för rädd var precis det jag var de första kvällarna i det där rummet.

Nog med vansinne.